Shopping är inget som roar mig överhuvudtaget i dagsläget. Ett nödvändigt ont. Det är svettigt, veligt och fruktansvärt jobbigt. Har ingen tillstymmelse till tålamod och blir därmed fruktansvärt less. Försöker i det längsta undvika blickar från butiksbiträdet för att slippa hurtiga frågor om man vill ha hjälp. Jo du, har du något för tjocka, svullna och svettiga fötter. Nejhej inte det, då går jag igen. På väg in mot Birstahuset ser jag de röda i sin bil. Ringer upp Lisan i hopp om att hon kan hjälpa en velig gravid kvinna. Hon hinner knappt svara på min fråga vart hon är sen tar pengarna slut. Skit. Jaha inget skall väl hända så jag behöver ringa. Irrar omkring, rödrosig, irriterad med håret på änd. Lisa ringer upp och tipsa om en annan butik på andra sidan vägen. Smakrådet och jag skulle mötas där. På vägen ut är hon precis på väg att åka, växlar några ord och jag beger mig till min bil som skall ta mig till vårt gemensamma mål. En tanke slog mig. På vägen till Birsta hade jag sett ett däckbytande par vid vägkanten. Gick ut i omkörningsfilen för att inte störa deras svettiga arbete. Det tjongar till i bilen, jag drar en liten ramsa men fortsätter min framfart utan större tanke på vad det kunde vara men att vi inte skulle gå samma öde till mötes. Tjoff så var den tanken borta. Väl på parkeringen så kom inte tanken tillbaka utan jag irriterade mig över min ytterst dåliga parkering men gladde mig åt vilket stor utrymme det blev på vänstersida. Perfekt för den gravida. På väg tillbaka till bilen slår tanken mig att jag kanske bör kolla högersidan om däcket/bilen ser ok ut. Till min fasa ser jag att däcket är så platt det bara kan bli. Hjärtat som normalt sett klappar fort gick upp i maxpuls. Hinner tänka att jag inga pengar på mobilen har då jag ser hur lyxgolfens tak försvinner bort mot utfarten. Svär med stora bokstäver. Ger allt jag har och springer tvärs över parkeringen och gräsrefugen. Lisa ser den annars sävliga gravid kvinnan som annars inte tar längre steg än ytterst nödvändigt springa med panik i blicken. Givetvis stannar hon tvärt i tron om att vattnet har gått. Förklarar punkteringen och hon kommer till min undsättning med en lyxmobil som inte sviker. Peppe låter mindre glad när jag förklarar läget men givetvis kommer han och hjälper till. Lyxgolfen tar oss till skoaffären, jag hittar ett par skor som får duga och Peppe kommer hämtar upp sin hysteriska fru. Vi tar en fika i väntan på assistansservicen. Betalar man för tjänsten så är det lika bra att den utnyttjas. Ungefär där slutar jag att skaka. Okej, punktering är inte hela världen men just då höll min värld på att rasa samman. Det krävs inte så mycket för att stjälpa en gravid. Som tur är har jag en man som kan sopa upp spillrorna från den hysteriska frun, säga åt henne att det inte är någon fara trots att favvoträningen ställs in och tar dumma bilen som bara får gå 80km/h hem medan frun blåser om honom med silverpilen. Vad jag skulle ha gjort utan honom och Lisa idag vet jag inte. Två räddare i nöden.
Givetvis har jag fått rejäla skopor ovett över att inte ha pengar på mobilen från flera håll. Jag skall skärpa mig. Lovar. Hade det nu varit så att vattnet hade gått och jag hade stått där ensam på en parkering med panik i blicken och genomblöta byxor så tror jag faktiskt att någon vänlig passerade själ hade lånat mig deras telefon. Det tror jag i alla fall.
Den hundlösa vardagen är tämligen tråkigt. Helt plöstsligt har man glömt hur det känns med grus under fötterna, tussar i hörnet och vattenpölar på golvet. Det som tidigare har varit vardagliga ting. Lika fort glömmer man hur rent man hade innan hunden drog in hela stranden. I morrn åker Toffie åter ut till skogen. Lägenheten blir det åter tyst, tom, ren och fruktansvärt tråkig.
Oron för Toffies hälsa blåser bort med vinden från havet. Hon älskar det stora blå och blir yster på nytt. Kanske är det bara hjärnspöken. Rädslan för att åter stå inför svåra bestlut och förlora en vän. Kan ändå inte släppa tanken så en tur till veterinären inom snar framtid lär det bli. Det säkra före det osäkra. För en stund kan jag släppa tanken och glädjas åt hennes framfart på stranden. Vattenspårning, pinnhämtning, motionering av gäss och gnagad på inhämtade pinnar. En sista pinne kastas och vi börjar gå mot bilen. Toffie står kvar på stranden som ett obstinat treåring och vägrar lämna det stora blå bakom sig. Snälla bara en pinne till. Matte & husse ger ofta vika. Vi är båda svaga för de bedjande ögonen. En pinne till kastas och därefter går vi hemåt med bestämda steg. Efter oss kommer en tjurig Toffie med hängande huvud.
Jag och ny teknik går sällan bra ihop från första stund. Det skall strulas och jävlas innan det är färdigt. Under den tiden har jag hunnit ångra mitt köp flera gånger om. Min nya juvel är däremot annorlunda. Vi gillar varandra. Kanske inte direkt från första stund men nära på. Däremot har jag inte de bästa förutsättningarna just nu att krypa runt i det blåa havet. Illamåndet kom smygande där jag låg ute i skogen med magen uppe under hakan och förevigade de små söta vårvarelserna.